"Michael Jacksons största solo­album är som en lång roman i fem delar.
Den handlar om vår tids största popstjärna.
Hans uppgång och framgång och fall.
Basgången växer.

En vit lacksko dyker upp i rutan och får gatstenarna att lysa. Där började Michael Jacksons gyllene år. Och där förändrades pophistorien för alltid.

Nånstans där, i de första scenerna i musikvideon till ”Billie Jean”, blev popstjärnan Michael Jackson en legendar och myt. Där fick den svarta pop­musiken sin Elvis Presley.

Jag är nog inte den enda som helst vill minnas den Jackson som dansar fram och hickar i ”Billie Jean”. Han har kavajen nonchalant slängd över ena axeln. Och allt han rör vid – staketet, lyktstolpen, trappstegen – börjar skina med ett övernaturligt ljus.

Där har Jackson fortfarande en personlighet och gatusmart coolness som han senare i karriären opererade bort. Samma element förstärktes och blev ännu tuffare på ”Bad”, den magnifika uppföljaren till världens mest sålda skiva, ”Thriller”.

Jackson jobbade på den tiden med sin dåvarande husproducent Quincy Jones. Tillsammans skar de ner musiken tills bara skelett och senor återstod. De uppfann ett funkigt, komprimerat och stenhårt sound som sprang rakt igenom alla genreväggar. Det var rock, pop och soul på samma gång. Och melodierna trollband människor över hela världen, oavsett kön och klass och ras och ålder. Duon gjorde global pop innan begreppet ”globalisering” ens fanns.

Michael Jacksons makalösa framgångar var en magisk kombination av talang och tidsanda. Talangen hade drillats i mer än ett decennium i skivbolaget Motowns artist- och hitfabrik.

På 60- och 70-talet var Michael Jackson en av världens mest kända barn- och tonårsstjärnor och naturligtvis syskongruppen Jackson 5: s störste profil. Och när solokarriären sjösattes på allvar, efter discoalbumet ”Off the wall” från 1979, var samtiden redo för att ­bära fram Jackson på sina axlar.

Då kom 80-talet. Då kom MTV. Då kom musikvideon.

Om 2000-talet fostrat en ­massa ”Idol”-artister så var 80-talet ett decen­nium där det tillverkades superstjärnor på löpande band. I en värld utan ­internet blev musikvideons genomslagskraft enorm. Det fanns ingen effektivare kanal att marknadsföra musik i än tv-kanalen MTV. Och i en värld utan fildelning kunde skivbolagen ha total kontroll över konsumenterna. Ett enda album kunde generera sex, sju hitsinglar. Därför kunde samma album – och i förlängningen också artisterna – få en helt annan livslängd och tyngd än i dag. Dessutom betalade publiken för musiken.

Vi fick Prince och Madonna och U2. Vi fick Guns N’ Roses och Whitney Houston och ”Born in the USA” med Bruce Springsteen. Men ingen var större än Michael Jackson. Ingen var mer allomfattande. Han var banbrytande i allt. Musiken, marknadsföringen, musikvideorna, sången, dansen …

Michael Jackson var den ultimata popartisten på 80-talet. En sorts blandning av Fred Astaire, James Brown och en varelse från ­yttre rymden. Vi hade aldrig ­tidigare sett nåt liknande då. Och vi kommer kanske aldrig att se nåt liknande igen. Det skapas inte artister som Michael Jackson längre. Den digitala popvärlden är alldeles för fragmentarisk, rastlös och svårman­övrerad.

Så här i ­efterhand är det alltid lätt att rama in en artists absoluta storhetstid. I Jacksons fall handlar det om åren mellan 1982 och 1989.

Det började med skivan ”Thriller”och singeln ”Billie Jean” och slutade med att skådespelerskan Elizabeth Taylor delade ut ett pris för ”decenniets artist” till Jackson, 1989. I sitt tal utnämnde hon Michael Jackson till ”the true king of pop, rock and soul”. Fansen, och Jackson själv, förkortade senare titeln till ”The King of Pop”.

Men det är en storhetstid som har ett viktigt förord och en epilog. Grunden för ”Thriller” ­lades på ”Off the wall”. Inledningen ”Don’t stop til’ you get enough” är en av ­tidernas bästa disco­singlar. Och de två renodlade studio­albumen som Jackson släppte efter ”Bad” – ”Dangerous” och ”Invincible” – innehåller ett förbluffande stort antal starka låtar som inte går att ignorera.

Att vara utan dem vore som att riva bort de sista sidorna i en bok."

Så skriver Markus Larsson (Aftonbladet).


Jag tycker att denna text stämmer in bra på hur de va o är.

Boyzone-stjärnan Stephen Gately avled på Mallorca sent i går.
33-åringen dog i sömnen, uppger News of the world.
Det är inte känt hur Boyzone-stjärnan dog.
Men enligt News of the world ska han ha avlidit efter en festkväll på den spanska semesterön.

Ett meddelande som publicerades på gruppens hemsida bekräftar stjärnans dödsfall.
”Stephen avled i går tragiskt under en semester på Mallorca, där han befann sig med sin partner Andrew”.
De övriga medlemmarna i Boy Zone kommer att anlända till den spanska semesterön under dagen.




Källa: Aftonbladet

Jörgen Elofsson har skrivit åtta Englandsettor, toppat Billboardlistan i USA och tjänat minst 25 miljoner på en enda låt.
Ändå går låtskrivaren omkring som en vanlig man på Stockholms gator.

– När jag kommer till USA så rullas det ut en röd matta, där accepteras framgång medan det här hemma sopas under mattan, säger han.

De senaste tio åren har han skrivit hits åt artister som Kelly Clarkson, Celiné Dion och 17 stycken ”Idol”-vinnarlåtar världen över.

Den mest framgångsrika är ”Sometimes” från Britney Spears debutskiva – en låt som han nu avslöjar har spelat in mellan 25 och 30 miljoner till honom.

– Men låtskrivarens pengar är smulor jämfört med skivbolagens och artisternas. Men den låten betyder mycket för mig och de dörrar den öppnat, säger Elofsson om ”Sometimes”.


Några av låtarna Elofsson skrivitär:

Britney Spears: ”(You drive me) Crazy”, ”Sometimes”.
Celiné Dion: ”The greatest reward”.
Shayne Ward ”That´s my goal” (etta i England).
Will Young: ”Evergreen” (etta i England)
Il Divo ”Feelings”.
Kelly Clarkson ”A moment like this” (etta i USA).
Darin ”Coming True”.


 Jörgen och Simon
Källa: aftonbladet.se

Nyligen släppte Scarlett Johansson ett album tillsammans med Pete Yorn. Nu är hon orolig för de kommande konserterna – skådespelerskan har nämligen scenskräck.

– Jag har aldrig behövt sjunga live inför en publik, säger hon till Black book magazine, enligt contactmusic.com
– Det verkar väldigt naket – väldigt olikt från röda mattan, fortsätter hon.